Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 3 : Rustningar

 

Även i detta kapitlet finns det gott om exempel på Brunners "kreativa" förhållningssätt till källmaterialet. Normen tycks vara att om inte källan ger den bild som Brunner vill ha fram så görs källan om. Vilket förvisso må vara tillåtet i en roman, men det är knappast förenligt med nedanstående bevingade ord:

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

 

Värt att lägga märke till

 

Den stora excessen i källförvanskning kommer på sidan 118-120, hade boken varit "källorna trogen" hade hela scenen behövt strykas. I det här kapitlet dyker också de första markanta spåren av direkta avskrivningar upp, se t.ex. lånet från Alf Åberg & Göte Göransson på sid. 117. På sidan 109 har Brunners markanta beroende av Fryxell lett till att Karl XII rider från Malmö till Kristianstad för att komma till Ystad. På sidan 110 f. har det blivit en total kronologisk röra, då Brunner inte har brytt sig om att ta reda på omständigheterna runt den svenska ambassaden till Moskva. En komisk höjdpunkt finns på sid. 105 där den från Heimskringla kände gestalten Torgny Lagman har förvandlats till en skäggbeprydd Uppsalastudent med samma namn. En annan höjdare hittar vi på sidan 115, Kristian IV (som hade varit död i 50 år) skriver brev. Brunners okunnighet manifesterar sig i tolkningen av begreppet "Guds dom", vilket uppenbart av honom likställs med dödsdom, se anmärkning till sidan 120.

 

Genomgången

 

Sidan 104: Kungen avfärdar bryskt giftermål med Sofia Hedvig. 

Stämmer inte heller, men han var faktiskt bara 16 år. Vilken tidigare svensk kung hade gift sig vid 16 års ålder? Förslaget rann snarast ut i sanden, eftersom Danmarks politik kom att gå i en annan riktning.  

Sidan 104: Ett för syns skull slutet avtal.  

Detta måste, förmodar jag, syfta på förlängningen av 1694 års försvarsförbund mellan Danmark och Sachsen. Detta slöts dock redan i mars 1698. Vellingk fick sina order i augusti samma år, men kom till Warszawa först i januari 1699.  

Sidan 104-105: Karl XII genomskådar sachsarnas avsikter. 

Vilket han alltså inte gjorde och det gjorde inte heller Vellingk, som till och med efter att sachsarna gått över gränsen till Livland lät sig bedras av August.  

Sidan 105: Studiosus Torgny Legman och hans skägg.  

Syftar alltså på Rudbecks uppletande av de 12 längsta studenterna i Uppsala, vilka han sedan lät klä ut till den från Heimskringla kände Torgny Lagman.  

Sidan 106: Lantgreve Karl av Hessen avlider av ett lansstygn genom buken.  

Samme lantgreve som var far till sedermera Fredrik I och dog en gång till 1730? Eller varifrån kom denne herre? 

Sidan 106: Många fick brav stryk. 

Av en tillfällighet (?) precis samma uttryckssätt som pagen Leonhard Kagg. Fast Kagg förlägger avbasningarna till den 31 maj och den 4 juni.  

Sidan 107: Justitiesessionerna inställs efter att en huvudsvag kvinna döms till vådaböter, en för tvegifte livdömd kvinna får 14 dagars fängelse och en tjuv som slagit sin mor blir dömd till döden.  

Sista sessionen var den 13/6 1699. Den huvudsvaga kvinnan dömdes i Åbo hovrätt och här lämnades deras dom oförändrad. Fallet behandlades 9/6 1699 (Wedberg, B., Karl XII på justitietronen, s. 96). Den tvegifta kvinnans fall avgjordes däremot 13/6 (Wedberg s. 60). Tjuven var en tredje resans sådan och hade därutöver illa misshandlat sin mor. Båda brotten var belagda med dödsstraff och eftersom det blev stadgat halshuggning uppfattades uppenbarligen misshandeln som det värsta brottet (Wedberg s. 80). Också detta fall avgjordes 13/6 1699.  

Sidan 107: Hertigen hade råkat i ett svårt krig med Danmark och måste fly till Sverige.  

Något krigstillstånd rådde inte, det var snarare så att Karl XII med allt sitt hjärta snarast önskade träffa sin syster och svåger igen, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 190f. Att Wrede och Piper skulle ha talat emot hertigens besök ter sig en smula osannolikt, kungen var ju uppenbart angelägen. Uppgifterna tagna ur Fryxell (1902) 21, s 59.  

Sidan 107: Före red drabantkaptenen Arvid Horn. 

Horn var kaptenlöjtnant.  

Sidan 108: Kungen talar tyska med den Greifswaldsfödde tysken Rehnskiöld. 

Rehnskiöld mor var svenska, Rehnskiöld hade studerat i Lund och sedan tjänstgjort vid en rad svenska regementen - varför skulle Karl XII ha talat tyska med honom? För övrigt är samtliga brev till R. i Konung Karl XII:s egenhändiga bref skrivna på svenska, inklusive ett från januari 1699. Ja, och Rehnskiöld var f.ö. född i Stralsund, se t.ex. Jan v Konows bok om R.  

Sidan 108: Kungen rider till Malmö sittande på samma häst som Barnecou och roas där med gåsridning.  

Gåsridningen gick av stapeln i Ystad, inte i Malmö (se t.ex. S. Bonnesens artikel i KFÅ 1931 och C. Wallins i KFÅ 1962). Varför han skulle ha suttit på samma häst som "Barnecou", som förmodligen ska vara Kjell Christoffer Barnekow, kan jag inte riktigt förstå. Om det inte helt enkelt var så att hans egen häst hade störtat. Också detta är en uppgift från Fryxell, som dock inte riktigt vet när han ska förlägga incidenten. Av sammanhanget att döma dock till 1698, men gåsridningen ägde bevisligen rum först året därpå, nämligen 30/6 1699.  

Sidan 108: Kungen skjuter en ko utanför Kristianstad. 

Också hämtat från Fryxell, som dock synes förlägga händelsen till 1698.  

Sidan 109: Kungen träffar sin syster och svåger.  

Här blir det komplicerat. Enligt Brunner gav sig kungen alltså av till Ystad där han väntade förgäves några dagar. Därefter red han till Malmö bakpå Barnekows häst. I Malmö anordnades gåsridning. Där fick kungen sedan veta att hertigparet var på väg och han red då hela natten mot Kristianstad och träffar tre dagar senare hertigparet.  

Nu är det dock så att systern och svågern steg i land i Ystad, dit det uppenbarligen hela tiden varit tänkt att de skulle komma. Varför rider kungen från Malmö till Kristianstad om han ska till Ystad? Förmodligen därför att Brunner inte har kunnat få sammanhang i Fryxells rapsodiska och ej särskilt väl tidsbestämda uppgifter. Detta illustrerar ett av problemen med metoden att luta sig så starkt mot Fryxell. Hade Brunner nyttjat modernare verk hade han kunnat korrigera många sakuppgifter, eliminera åtskilliga överdrifter och framför allt vinna en större säkerhet i kronologin. Strindberg satte för visso Fryxell högt, men det var trots allt för 100 år sedan. Historievetenskapen har inte stått stilla sedan dess.  

Sidan 109: Fredrik avslöjar att han anlagt fästningar och tagit in svensk trupp, vilket resulterat i ett danskt anfall och nedrivna fästningar.  

Den danska interventionen hade ägt rum redan sommaren 1697. Det som var å färde sommaren 1699 var hertigens planer att återuppbygga de raserade skansarna, en politik för vilken han under sin vistelse i Sverige fick Karl XII:s helhjärtade stöd, se t.ex. Gustaf Jonassons Karl XII och hans rådgivare s. 112 ff. och Bidrag till det stora nordiska krigets förhistoria av Carl Hallendorff. Det var alltså sommaren 1699, efter hertigens ankomst till Sverige, som de svenska trupperna ryckte in i Holstein. 

Sidan 109: Kung Fredrik IV vill kuva Holstein.

Kristian V avled först i slutet av augusti 1699, här tycks vi vara kvar i början av juli.

Sidan 109: Kungen kysser sin syster som väntar barn. 

Som sonen Karl Fredrik föddes den 19 april 1700 och det här mötet ägde rum i början av juli 1699 kan hon nog inte ha varit så väldigt gravid, det är drygt 9 månader emellan.  

Sidan 109: Piper opponerar sig mot hjälpen till Holstein. 

Kanslikollegiums ledande män - Oxenstierna, Polus, Gyldenstolpe - var bekymrade och tyckte inte om kungens beslut, se Jonasson s. 112f. Att Piper skulle varit däremot framgår dock inte.  

Sidan 109: Kungen beordrar utskrivning av en gärd.  

Den utskrevs 12/9 1699, alltså ett par månader senare. 

Sidan 109-110: Blodig övning vid Ängelholm, kungen besiktigar de döda.  

Fryxell förlägger incidenten till 1698, förstås dock minus likbesiktningen. Den typen av tillägg är ytterst Brunnerska. I boken Skånska kavalleriregementet 1658-1928 av M. Schürer von Waldheim sägs att Karl XII inspekterade regementet vid Ängelholm 23/8 1698. Detta var alltså i samband med hertigparets hemresa föregående år. Möjligen kan ifrågasätta datumet då sällskapet hade lämnat Stockholm den 16 och den 3/9 ankom till Karlskrona. Karl XII ska också efter att hertigparet avseglat 12/9 ha begett sig till Skåne och Göteborg. Måhända var han i Ängelholm först den 23 september? Hur som helst, Brunner har blandat ihop två olika årtal genom att luta sig alltför starkt mot Fryxell.  Hemresan 1699 gick över Kristianstad och Växjö, se t.ex. Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 33.

Sidan 110: Kungen somnar med armarna runt den snart 50-årige generalmajoren Rehnskiöld.

Rehnskiöld var sedan den 4 juli 1698 generallöjtnant och generalguvernör i Skåne, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Något som Brunner för övrigt också noterat, se sid. 107. Det är Fryxell som spökar här:

Brunner (2005), s. 110 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 67.
De soldater som slagits tappert fördes fram. Jag gav dem två dukater vardera. "Bland de tappraste bussarne utdelade Karl två dukater åt hvardera.
Då jag i själv i striden tröttridit fem hästar kallade jag på natten Rehnskiöld till mig. Sjelf hade han den dagen tröttridit fem hästar
Den snart 50-årige generalmajoren satte sig uniformsklädd på min blå sidenbädd varpå jag nedsjönk och somnade utmattad med armarna knutna om hans hals och med huvudet lutat mot det gamla krigarbröstet. " Mot qvällen alldeles utmattad, vände han sig till Rehnskiöld, fattade denne om halsen, och lutade sitt hufvud mot krigaregunstlingens skuldra. Nästan hvarje natt sof den sextonårige konungen i den då fyrtioåtta-årige generalmajorens armar."

Fryxells källa är en dansk agents brev från Helsingör. Vare sig datum eller årtal anges, vilket förstås gör uppgifterna svåranvändbara. "Generalmajor" skulle betyda att det hela utspelade sig före juli 1698, men Brunner är uppenbarligen framme i början av juli 1699.

Sidan 110: Kungen upphinns på vägen tillbaka till Stockholm av främmande diplomater som begär att beslutet om svenska trupper till Holstein ska rivas upp.  

Ordern om svenska truppers medverkan gavs den 15 juli 1699, två dagar efter ankomsten till Stockholm, se Karl XII och hans rådgivare s. 112.  

Sidan 110: Inte sedan Kristinas dagar hade så lysande hov hållits. 

Bara för att illustrera beroendet av Fryxell, som skriver: "Karl började hålla ett hov så lysande och präktigt, att Stockholm sedan Kristinas dagar icke sett något dylikt". (Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1902. - S. 60). Jag är inte så säker på att Karl XII skulle gjort en sådan jämförelse, ens om han känt till hovlivet på Kristinas tid.  

Sidan 110: En stor beskickning sänds till Moskva i juli.  

Nja, den hade sitt intåg i Moskva 26/7 1699, men uppbrottet från Stockholm hade ägt rum redan i februari.  

Sidan 111: Beskickningen till Moskva leddes av hovkanslern och statssekreteraren Bergenhjelm. 

Bergenhjelm hade förvisso varit statssekreterare, men den tjänsten lämnade han då han blev hovkansler 30/12 1693.  

Sidan 111: Tsaren som bödel. 

Om tsaren personligen deltog i avrättandet verkar något oklart. I sin biografi över tsar Peter nämner R. Wittram dessa uppgifter, men också den osäkerhet som omger dem.  

Sidan 112: Ambassaden avreser under maskeradfestens inledning. 

Nja, Maskeraden gick av stapeln 17/7 1699, se Kaggs dagbok. Bergenhielm och Göthe hade lämnat Stockholm redan i februari. Ankomsten till Moskva skedde den 26 juli, se Historisk tidskrift 1908 s. 170. 

Sidan 112: Kungen sitter på en hovkock och ligger skrattande i en fontän. 

Det är nog inte alltför djärvt att förmoda att Brunner skulle få svårt att presentera sina källor för detta egendomliga uppträde. 

Sidan 113: Kungen sprätter körsbärskärna i ögat på Kagg (30/7 1699).  

Det var alltså nästan 14 dagar mellan denna händelse och maskeraden.  

Sidan 113: 2 400 man transporteras till Pommern under festveckan. 

Fyra regementen transporterades över i oktober. Det här måste nog avse de regementen som redan fanns i Tyskland och till vilka det avgick order 15/7.  

Sidan 113: Greve Wrangel får tygstycke med sås. 

Detta är i sin enkelhet ett ganska typiskt exempel på Brunners tillvägagångssätt. Incidenten är från Kaggs dagbok och ska ha utspelats 4/8 1699. I originalet är drabantlöjtnanten Wrangel den som får skära av rockuppslagen. Men det har förstås inte räckt för Brunner, utan i hans version tycks tanken vara att den helt oskyldige Wrangel ska tvingas äta rockuppslagen.  

Sidan 113: Tessin blir friherre. 

Det blev han redan 27/7 1699, kronologin är alltså något ur led.  

Sidan 113: Den ryske ambassadörens brev öppnas.  

Någon sådan ambassadör fanns nog inte, en fast beskickning i Stockholm inrättades mig veterligt först efter freden i Nystad.  Fryxell (se nästa anm.) säger att uppgifterna kommer ur ett franskt sändebuds brev.

Sidan 113: Det holsteinska fursteparets besök hade kostat Karl XII 3.200.828 livres.

URL: http://www.pierre-marteau.com/currency/converter/fra-swe.html (2006-07-08) är en mycket intressant historisk valutaväxlare. Enligt denna motsvarar summan, hämtad ur en not i Fryxells Berättelser (1856), del 21, s. 75, över 2,1 miljoner daler silvermynt eller ca 40 procent av statens inkomster baserade på siffrorna för 1697. Givetvis en helt bisarr uppgift. Som framgår av bl.a. Sven Grauers artikel om Hedvig Sofia i Karolinska förbundets årsbok 1970 var summorna betydligt lägre. James Cavallie har sin avhandling Från fred till krig (1975) redogjort för vad som hände med den miljon daler silvermynt som fanns i det s.k. Elefantvalvet. Ett stort uttag skedde i samband med Hedvig Sofias bröllop, då man, huvudsakligen i enlighet med Karl XI:s testamente, utbetalade ca 300 000 daler silvermynt. Ytterligare mer än 100 000 daler silvermynt gick utländska furstliga personer med sviter. Därutöver brukades drygt 120 000 daler silvermynt för att inlösa ett till biskopen av Münster pantsatt amt. 40 000 gick till underhållet av Jönköpings infanteriregemente nere i Tyskland och ungefär lika mycket till svenska sändebud i utlandet. Cavalli nämner att det hela knappast var märkligt, prinsessans bröllop förde självfallet med sig diverse utgifter precis som Karl XII:s i jämförelse med fadern mer storslagna hovhållning. Men också nödåren påverkade, man blev tvungen att tillgripa sparade medel för att täcka löpande utgifter.

Sidan 114: Kungen försöker ge intryck av att vara intresserad av teater.  

Tänk om han faktiskt var intresserad av teater, maskerader och nöjesliv i största allmänhet?  

Sidan 114-115: Drabantkåren omorganiseras. 

Detta ägde rum först efter krigsutbrottet, sommaren 1700.  

Sidan 115: Kristian IV skickar brev.  

Först och främst så dog Kristian IV 1648, så det var naturligtvis inte han som skickade brev. Kristian V dog i augusti 1699, så det var inte han heller. Däremot passar det bättre med Fredrik IV. Men nog borde man kunna begära lite bättre korrekturläsning än så här? 

Sidan 115: Karl XII får glädjefnatt.  

Behöver väl inte sägas att detta är helt och hållet fiktivt. 

Sidan 115-116: Den klarsynte Karl XII klargör för sin klentrogna utrikespolitiska expertis vad som är å färde.  

I september 1699 slöts ett angreppsförbund mellan August II och Fredrik IV. Detta var ett resultat av en längre utveckling, påbörjad ett par år tidigare. De svenska diplomater som kunde iaktta förberedelserna i resp. huvudstäder, speciellt i Moskva och Dresden, kan knappast beskyllas för klarsynthet. En konflikt med Danmark föreföll säkert som en möjlighet 1699, men det hade å andra sidan varit vapenskrammel tidigare, exempelvis 1689 då flottan mobiliserades och trupper drogs samman i södra Sverige. 1699 var Holstein än fastare knutet till Sverige, genom giftermålet mellan Hedvig Sofia och hertigen.  Den svenska ambassaden i Moskva kan nog sägas ha invaggats i säkerhet av tsaren, trots episoden med det uteblivna korskyssandet.

Sidan 117: Kungen vill ha besked om förplägningen.

Brunner (2005), s. 117 Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 310 f.
"Jag ville ha besked om arméns förplägning. " 'Vi veta alldeles ingen utväg till arméns förplägning', tillkännager suveränen år 1700.
Svarades att man ej haft råd att fylla magasinen, att råg för brödbehovet fanns för åtta dagar framåt." Man hade ej haft råd att samla magasin; i samma veva deklareras att man ej har råg till arméns brödbehov ens för åtta dagar framåt."

Eftersom Axel Strindbergs bok har den egenheten att ingenting beläggs med källhänvisningar är det inte lätt att veta varifrån uppgiften kommer, eller vilken tidpunkt den avser. Brunner tycks mena att det hela inträffade före krigsutbrottet, eftersom det längre ned på sidan förekommer datumet den 2 december 1699. Det visar sig emellertid att det hela ursprungligen kommer från F. F. Carlson, del 6, s. 306, av hans stora Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. Karl XII visste inte någon utväg den 20 april och uppgiften om rågen ska vara tre veckor yngre. James Cavallie går utförligt in på dessa spörsmål i sin avhandling Från fred till krig (1975), där skrivelsen sätts in i sitt sammanhang (s. 231). Det handlar om arméns försörjning i Skåne, inför dess väntade ankomst dit. Spannmål inköptes i Baltikum och sändes till Skåne, vilket täckte de omedelbara behoven.

Sidan 117: Schartau grips i strupknappen. 

En i alla fall för mig helt okänd statsfinansiell expert. Jag misstänker att Brunner hittat namnet hos Axel Strindberg, som i Bondenöd och stormaktsdröm (1937), s. 310, nämner en av historikern Sigurd Schartau gjord bedömning om statsfinanserna.

Sidan 117: Kungen beordrar att gardesvakten ska skjuta skarpt på alla upproriska. Handelsfartyg tas i beslag.

Brunner (2005), s. 117 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 86
"Jag befallde att samtliga kring huvudstaden varande handelsfartyg skulle tas i beslag och användas för kronans räkning. "För detta ändamål befallde konungen, att alla i eller kring hufvudstaden varande handelsfartyg skulle tagas i beslag och för kronans räkning användas. Ett vite af 200 d.s. bestämdes för hvarje skepp, som utan tillåtelse lemnade hamnen.
Redare och köpmän förbjöd jag lega sjöfolk ty allt behövdes på kronans skepp. Emedan bristen på matroser var stor , förbjöd konungen alla redare och köpmän att lega något sjöfolk, innan kronan fått sitt behof deraf uppfyllt.
Jag påbjöd en ny krigsgärd vilken före årsslut måste uppgå till 5 tunnor guld och 25.000 tunnor säd. Svårast var att bekomma penningar, emedan företrädarens samlade skatter redan voro skingrade. Hösten 1699 påbjöds den ofvan omtalade nya krigsgerden, hvilken några ha beräknat till en million d.s.. Den förslog ej. Konungen begärde då erhålla inhemska lån.
Då detta ej förslog tog jag lån av Piper, Wrede och Stenbock på sammanlagt 200.000 daler silvermynt." Några bland de höga herrerne gåfvo sådane; Piper, Wrede och Johan Gabriel Stenbock tillsammans två hundra tusen daler..."

Till detta ska läggas att Fryxell i en not säger så här om "krigsgerden": "Enligt Rådsprot. d. 30 Jan. 1700 tyckes den ha stigit till 5 tunnor guld, d.v.s. 500,000 d.s.m. och 25,000 tunnor säd."

Skarpskjutningen förekommer hos Axel Strindberg:

Brunner (2005), s. 117 Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm.- Stockholm, 1937. - S. 312
"Oro skulle sprida sig bland lösgångare, allmogens fattiga, bönderna. Jag viskade med spottande läppar att jag inte tolererade oro bland folket. "Oro förspordes i landsorten,
Tillstånd gavs för gardesvakten att från och med nu skjuta skarpt på alla upproriska." och gardesvakterna fingo tillåtelse att skjuta skarpt."

Problemet här är att Strindberg, som bygger på F. F. Carlson, uppenbarligen syftar på situationen drygt tio år tidigare.

Sidan 117: Stenbock menar att allmänt påbud om kontribution var ett alltför stort företag.

Brunner (2005), s. 117 Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm.- Stockholm, 1937. - S. 311
"Jag begärde nu vid detta möte allmänt påbud om kontribution, som Stenbock menade var ett alltför stort företag." "Stenbock mente: 'denna entreprise är för stor för Sverige'."

Uppgiften kommer ursprungligen från F. F. Carlson, del 6, s. 307. Av sammanhanget där att döma fälldes det först kring månadsskiftet april/maj 1700. Kontributionen utskrevs redan den 12 september 1699, alltså före krigsutbrottet. Brunner tycks ha låtit alltsammans smälta ihop.

Sidan 117: Armén mobiliseras. 

I ordalag som mycket påminner om Alf Åbergs i Karoliner:

Åberg & Göransson (1976), s.89

Brunner (2005), s. 117

"Mobiliseringstabellerna låg redan färdigskrivna, och samtidigt med uppbrottsordern tillställdes varje regemente en särskild marschrutt till det stora uppmarschområdet i Skåne.

"Mobiliseringstabellerna låg färdigskrivna. En särskild marschrutt tillställdes varje regemente till det stora uppmarschområdet i Skåne.

Ryttarna hämtade sina hästar och sin mundering hos rusthållarna. Soldaterna fick sin utrustning hos sina bönder, och varje tältlag medförde sina tillhörigheter. Med fjorton dagars kost på fickan samlades de hos sina korpraler. Korpralskapen växte till kompanier. De bröt upp efter hand och bildade två bataljoner, innan de hunnit lämna regementets område. 

Ryttarna skulle hämta sina hästar och sin utrustning hos rusthållarna. Soldaterna skulle ta sin utrustning hos bönderna. Med 14 dagars kost på fickan skulle de samlas hos sina korpraler. Den dag jag order om uppbrott skulle de införlivas i kompanierna vilka samlades till bataljoner.

Vid Dalregementet bildades de båda bataljonerna i Brunnbäck och Vik. De marscherade emot Köping, där regementschefen Magnus Stenbock tog emot regementet den 26 april

 

Efter fastställd marschrutt och med tre dagars mellanrum mellan bataljonerna fortsatte regementet sin nedmarsch till Skåne, dit man anlände en månad senare. Marschtiderna hölls och inget klickade. De svenska stormaktsarméns sista mobilisering skedde med ett lugn och en styrka som imponerar än idag."

Arméns mobilisering skulle ske med lugn och styrka. Med tre dagars mellanrum skulle var bataljon, regemente för regemente, anträda sin nedmarsch till Skåne och kriget."

Med inte så lite fog skulle man kunna hävda att just i det här avsnittet är det inte Karl XII som för ordet, utan Alf Åberg. Å andra sidan är det ytterst sällan som den historiske Karl XII skymtar fram i Carolus Rex. 

Sidan 118: Ännu en förrädare uppenbaras, hovjunkaren och miniatyrmålaren Erik Utterhielm.  

Likt alla de andra "förrädarna" blir han dock utan straff. Kan det möjligen vara så att Karl XII (den historiske, alltså. Han ska ju inte förväxlas med bokens) faktiskt inte uppfattade Utterhielm som en förrädare?  Utterhielms porträtt är avbildat i Historia kring Karl XII (1964). Se också Ragnar Josephsons artikel Karl XII som estet i samma verk.

Sidan 118: Kungen slår sönder ett prinsessporträtt som han får av Utterhielm.

Det behöver kanske inte sägas att inte ens Fryxell kan berätta om ett dylikt uppträde.

Sidan 118: Vidare fortgick justitiemålen i Svea hovrätt. 

Det gjorde de säkert, men Svea hovrätt har inte mycket med den kommande uppräkningen att göra. Man måste skilja mellan hovrätterna och den högsta instansen, där Karl XII:s personliga dömande funktion utövades.  

Sidan 118-120: Den stora likbesiktningen. 

Här kommer då den första veritabla orgien i felaktigheter och förvanskningar. Här ligger på borden bland annat människor som inte ens fått sina fall slutligt avgjorda när Karl XII lämnade Stockholm, exempelvis bonden Sven och båtsmanshustrun Karin, ett fall som i verkligheten behandlades den 11 juni 1700. Här ligger soldaten Stake som i verkligheten fick kyrkoplikt och en månad på vatten och bröd, soldaten Trana som fick 3 gatlopp etc. etc. etc. Inte undra på att recensenter kan bli förfärade av Karl XII när han på det här sättet pådyvlas dödsdomar han inte ens avkunnade och likbesiktningar av människor som inte ens var döda.  

Sidan 118: Fall 1 - Efterbliven båtsmanshustru.  

Ett fall som hade refererats från Göta hovrätt, där kvinnan dömts till döden för dubbelt hor. Ärendet kom på justitierevisionens bord 16/4 1700, alltså två dagar efter att Karl XII lämnade Stockholm (Kaggs dagbok). Han deltog följaktligen inte i sammanträdet, hade inget med den slutliga domen att göra (vilken den nu blev, ärendet gick nämligen tillbaka till hovrätten) och kunde naturligtvis än mindre besiktiga några "kroppsdelar". Dessutom hörde fallet hemma under Göta hovrätt, kvinnan befann sig alltså inte ens i Stockholm. Justitierevisionen bedömde den här typen av ärenden utifrån insända handlingar, inte utifrån några slags vittnesförhör. För fallet se Wedberg s. 62 

Som tidigare poängterats, med den här typen av förhållningssätt till källorna skulle det gå att "bevisa" precis vad som helst om precis vem som helst.  

Sidan 118: Fall 2 - Dräng avlar barn med broders änka.  

Ärendet kom från hovrätten i Åbo, som hade dömt båda till döden. Hovrätten menade dock att det kunde finnas anledning att nedsätta straffet, men kungen fastställde dödsdomen 16/11 1699. Se Wedberg s. 73. Naturligtvis fraktades det inga kroppsdelar över från Finland om de båda ens hade blivit avrättade när den här scenen ska utspelas, vilket förefaller att vara i december 1699.  

Sidan 119: Fall 3 - Soldaten Stake. 

I verkligheten hade Stake suttit och druckit öl med ett par kamrater, sedan de sålt musköter de tagit hem från Brabant. Stake ville dock inte dricka upp sina surt förvärvade slantar, varpå hans kamrater korpralerna Bonde och Passau hade blivit griniga och givit Stake ett kok stryk. Då hade Stake gått därifrån, hävdade han, men Bonde hade kommit efter och gett honom en örfil. Stake fick tag på sin värja och stack ihjäl Bonde. Krigsrätten hade dömt Stake till döden. Vittnesmålen talade till Stakes förmån, bland annat skulle den döde korpralen ha kallat Stake för "du gamla hora". Karl XII menade att Stake självfallet hade handlat i nödvärn, han hade överfallits och utsatts för trakasserier. Snarast var det så att kungen var den som mest ihärdigt förde Stakes talan i diskussionen, medan t.ex. Piper förefaller ha tyckt att Stake tagit till mer våld än vad som varit nödvändigt. Karl XII:s beslut blev kyrkoplikt och en månad på vatten och bröd om Stake inte kunde betala full mansbot. Däremot var Karl XII strängare än krigsrätten i avseende på Stakes plågoandar. Passau hade av krigsrätten dömts att mista tjänsten och tjäna som gemen, kungen lade till 5 gatlopp. Den urspårade festens värd korpralen Jonsson hade helt friats av krigsrätten, men Karl XII gav honom samma straff som Passau fått. Fallet behandlades i justitierevisionen 25/9 1699. Se vidare Wedberg s. 90-92. 

Även här har Brunner alltså totalt gjort om rättsfallet. Den Karl XII som i verkligheten tog Stakes parti, satte ned dennes straff från döden till kyrkoplikt och mansbot och straffade de som trakasserat och överfallit honom har i Brunners version förändrats till den obarmhärtige bödeln Karl XII, som sedan dessutom beskådar den i verkligheten synnerligen levande Stake, vilken för kungens höga nöjes skull pittoreskt upplagts på en ekbänk. Är det detta som bör in i historieböckerna efter den av Brunner anbefallda "revisionen"?   

Sidan 119: Fall 4 - Jon Persson. 

Jon P. hade alltså falskeligen anklagat sin svåger för tidelag och för detta dömts till döden av hovrätten, i enlighet med 5:e Mosebok 19:6. Hovrätten hade refererat målet till Kungl. Maj:t och anfört att Kungl. Maj:t 1697 för ett likartat brott dömt till gatlopp och livstids straffarbete i Marstrand. Karl XII:s åsikt var dock att eftersom Persson hade försökt ljuga livet av en annan person borde han få livsstraff själv. Hovrättsdomen förefaller alltså ha stadfästs. Ärendet avgjordes dock redan 15/12 1698 (Wedberg s. 81-82), varför en likbesiktning i december 1699 sannolikt hade krävt tillgång till fryshus. Naturligtvis är likbesiktningen helt fiktiv och bara avsedd att göra intryck på läsaren. 

Sidan 119: Fall 5 - De sjungande båtsmännen.  

Båtsmännen Per och Olof hade stulit, brukat en förfärlig svordom och smädat Gud genom sin egenhändiga ändring av psalmen. Göta hovrätt hade inte hittat något lämpligt lagrum och hade därför refererat målet. I justitierevisionen tyckte samtliga kungliga råd att båtsmännens tilltag var "mycket faseligt". Riksråden Gyllenstierna och Falkenberg ansåg att båtsmännen borde brännas och slutresultatet blev att delinkventerna skulle halshuggas och sedan brännas. Fallet avgjordes 19/10 1699, se Wedberg s. 148. 

Om kungen till äventyrs hade önskat besiktiga dem skulle det alltså ha mött vissa tekniska bekymmer. Att frakta brända lik från södra Sverige till Stockholm var måhända inte någon högprioriterad verksamhet... Även dessa båda dömdas närvaro i den av Brunner tecknade scenen är förstås helt fiktiv.  

Sidan 119: Fall 5 - den modersmisshandlande drängen.  

Drängen hade dömts till 6 månaders arbete i tukthuset av rådhusrätten, men Svea hovrätt dömde honom (i enlighet med Guds lag) till döden. Hovrätten överlämnade ärendet till Kungl. Maj:t och anförde bland annat att modern hade bett för sonens liv och att sonen lovat bättra sig. Karl XII beslöt att rådhusrättens dom skulle gälla, d.v.s. 6 månader på tukthus. Fallet avgjordes 6/10 1699, se Wedberg s. 81.  

Här har Brunner alltså återigen omvandlat ett relativt lindrigt straff till dödsdom, för att visa den grymme och obarmhärtige Karl XII. I själva verket mildrade Karl XII alltså dödsdomen högst avsevärt. Ännu ett exempel på att Brunners Karl XII inte har mycket med den verklige att göra. Någon likbesiktning kan förstås inte ha ägt rum i detta fall heller, drängen var ju i allra högsta grad levande. Man får hoppas att historieböckerna håller sig till den Wedbergska versionen även här.  

Sidan 119: Fall 6 - gårtjuven som stulit 9 hästar. 

"Sådana plägar inte pardoneras" sade riksrådet Stenbock i samband med behandlingen av en dödsdömd gårtjuv den 19 mars 1698. En regel som Karl XII också brukade följa. Det aktuella fallet handlade om en gårtjuv som i Livland, Kurland och Litauen hade stulit 9 hästar. Riksrådet Falkenberg fann det vid överläggningen 17/2 1699 rimligt att tjuven hängdes vid gränsen. Detta fann Karl XII vara lämpligt eftersom det synbarligen handlade om en förhärdad och obotfärdig tjuv, se Wedberg s. 116.  

För att Karl XII skulle ha kunnat besiktiga den aktuelle tjuven i december 1699 hade sannolikt behövts ett fryshus samt en sjötransport från Riga eller från någon annan lämplig hamn. Naturligtvis är likbesiktningen även här helt fiktiv.  

Sidan 119: Fall 7 - Tre bröder som slagits.  

Fallet kom från hovrätten i Åbo, som hade dömt alla tre till full mansbot, förlikning med målsäganden m.m. (de hade alltså i ett bråk så illa slagit en granne att denne dog efter halvannan dag). Karl XII ansåg att dödsmisshandeln förtjänade dödstraff. Justitierevisionen brukade inte skärpa straffet, men så skedde alltså i detta fall. Fallet avgjordes 22/2 1699, alltså ca 10 månader innan Brunners likbesiktning (Wedberg. s. 96). Vilken naturligtvis inte heller i detta fall ägt rum.  

Sidan 119: Fall 8 - Bonden Sven och båtsmanshustrun Karin. 

Först och främst är naturligtvis Brunners beskrivning felaktig, jag betvivlar starkt att man i det sena 1600-talets Sverige kunde vara "sambo" i 9 år och dessutom ha barn tillsammans. De verkliga omständigheterna var enligt följande, i enlighet med Wedbergs redovisning: en bonde och en båtsmanshustru hade av Svea hovrätt dömts till döden för dubbelt hor. Bondens hustru, med vilken han varit gift i 9 år bad för bonden. Båtsmannen bad för sin hustru, han hade under en tid varit borta från henne i Karlskrona och om hon skulle bli avrättad hade båtsmannen ingen som kunde ta hand om deras gemensamma barn, det ena 4 år och det andra ännu yngre. Båda barnen skulle alltså svälta ihjäl, menade båtsmannen. I justitierevisionen diskuterades dessa förmildrande omständigheter, men det beslöts att hovrättens dom skulle stå fast, se Wedberg s. 62-63.  

I det här sammanhanget är det då värt att notera att ärendet behandlades 11/6 1700, alltså ungefär 2 månader efter det att Karl XII hade lämnat Stockholm för att inleda operationerna mot Danmark. Rådet dömde säkert i enlighet med vad de uppfattade vara kungens mening i mål av den här typen, men Karl XII var alltså inte på minsta sätt involverad i avgörandet. Naturligtvis är likbesiktningsscenen av samma skäl helt omöjlig.  

Sidan 119: Fall 9 - Soldat ihjälslagen med björkträ.  

Fallet avhandlades i justitierevisionen 1/3 1699. Kungen förefaller inledningsvis ha varit beredd att mildra straffet, men lät dock till sist domen stå fast, se Wedberg s. 85. Naturligtvis kan inte heller här någon likbesiktning ha kommit i fråga i december 1699, 9 månader efter att domen fastställdes. Surkålen förekommer inte hos Wedberg.

Sidan 119: Fall 10 - Profosskarlen Påfvelsson.  

Fallet behandlades 4/3 1699. Påfvelsson hade inte erkänt, men bevisningen var tydligen stark. Kungen lät då stadfästa den avkunnade dödsdomen, se Wedberg s. 36-37. Inte heller i detta fall lär en likbesiktning ha varit möjlig 9 månader senare, därtill hade man lite för dåliga förvaringsmöjligheter i slutet av 1600-talet. Scenen är alltså omöjlig. 

Sidan 119: Fall 11 - Margareta Bertilsdotter. 

Åbo hovrätt hade dömt henne till döden genom halshuggning, följt av bränning. Ärendet kom på justitierevisionenns bord 23/3 1699, se Wedberg s. 83. I diskussionen behandlades orsakerna bakom, d.v.s. den svåra hungersnöd som rått i Finland. Dock fann Karl XII att brottet var alltför grovt (mord och kannibalism) och stadfäste därför hovrättens dom. Uppenbarligen skulle Karl XII inte kunnat genomföra en likbesiktning av någon som först halshöggs och sedan brändes. Även denna scen är alltså omöjlig. 

Sidan 119: Fall 12 - patrullvakten Trana. 

Detta hade utspelat sig i Narva. Några besökare (d.v.s. tulltjänstemän) hade suttit och druckit och då fört oväsen. När en patrull försökte tysta dem uppstod handgemäng och soldaten Trana slog en av besökarna så illa att denne dog tretton dagar senare. Krigsrätten dömde vaktens chef till att mista tjänsten i 6 månader och Trana fick dödsstraff. Karl XII menade att soldaten endast hade följt order och naturligtvis inte avsett att slå besökaren så illa att denne dog. Kungens dom blev följaktligen 3 gatlopp och kyrkoplikt för Trana medan hans chef helt frikändes. Detta utspelade sig den 6/4 1699, se Wedberg s. 130-131. 

Detta fall är alltså omgjort av Brunner, någon dödsdom avkunnades inte. Däremot har han rätt i att man under föredragningen studerade ett par bitar av den dödes huvudskål samt en teckning av den, måhända i avsikt att försöka fastställa hur illa skadad den döde blivit av själva slaget. Liknande funderingar går nämligen att iaktta i samband med andra fall som beskrivs av Wedberg. 

Sidan 120: Fall 13 - två ryttare som vägrat skjuta rebelliska bönder.  

Ärendet behandlades 19/3 1698, se Wedberg s. 130. Ryttarna hade kommenderats att ingripa mot rebelliska bönder i Ingermanland och hade då, utan att situationen så krävde, skjutit ihjäl några av bönderna. För detta hade de dömts till döden. Ordern att ingripa hade inte lämnats av något militärt befäl, utan utav prestaven, en civil uppsyningsman. Enligt Karl XII:s åsikt var ryttarna utan skuld, de hade fått order av sin kvartermästare att lyda prestaven. Greve Falkenberg invände att de inte hade behövt lyda en order som skulle innebära en ogärning i fall den avgavs av en civil tjänsteman, men kungen stod på sig och menade att underlydande inte får lov att resonera kring givna order. Kungen fäste sig tydligen vid att kvartermästaren hade beordrat soldaterna att lyda prestaven, Falkenberg såg prestavens roll som den avgörande. Man beslöt att låta målet vila i avvaktan på en undersökning av kvartermästarens agerande.  

Brunner har här gjort om målet och påstår att ryttarna avrättades för att ha vägrat skjuta rebelliska bönder. I själva verket var ju saken precis den motsatta, de hade hamnat i knipa därför att de skjutit bönderna. Som tidigare sagt, med Brunners metod går det att "bevisa" precis vad som helst om precis vem som helst. Likbesiktningen är naturligtvis omöjlig, precis som i samtliga tidigare fall. För det första torde det ha avgjorts slutgiltigt långt före december 1699, för det andra fraktade man inte lik från Ingermanland för att kungen skulle titta på dem.  

Sidan 120: Fall 14 - en lantrichter döms till döden.  

Fallet avgjordes i justitierevisionen 17/4 1699, se Wedberg s. 85. Lantrichtern var i verkligheten inte dråparen, utan den som avkunnat den första domen vilken inneburit livstids arbete. Dorpats hovrätt förfrågade sig hos Kungl. Maj:t om den dömde kunde befrias även från detta, synbarligen eftersom den döde efter slagen både hade kunnat gå och tala. Kungen ansåg att lantrichtern felat, hans uppgift var att döma enligt lagboken och inte ta hänsyn till ev. förmildrande omständigheter. Dessa skulle nämligen, enligt dåvarande ordning, tas upp av högre instanser - i synnerhet av Kungl. Maj:t själv. Karl XII menade att dråparen borde ge liv för liv, han hade trots allt med vett och vilja och utan skäl slagit ihjäl den andre.  

Brunners dömde lantrichter hade alltså inte varit involverad i bråket, däremot hade han överträtt sina befogenheter genom att döma mildare än vad lagen föreskrev. Någon likbesiktning av den levande lantrichtern kan alltså inte ha ägt rum.   

Sidan 120: Historien om den ryktbare pojkbödeln. 

Det hela låter väl fantastiskt, jag tillåter mig att tvivla på såväl historien som Karl XII:s intresse för ämnet. Här skulle jag nog vilja se en källa. 

Stockholms bödel hette vid den här tiden Jöns Johansson Dundervall. Denne var tydligen en rätt mogen man, han ska redan i mitten av 1670-talet ha fungerat som bödel i Västernorrlands län. För Dunderwald se bland annat: Wedberg, Birger, Till skarprättarens historia // Svensk juridisk tidskrift. - 1943. - S. 336-345. Brunners historia torde alltså höra hemma i sagans värld.

Sidan 120: Båtsmannen Kara skriver falskt prästbetyg och döms till döden. 

Fallet behandlades i justitierevisionen 20/5 1699, vilket alltså redan kronologiskt gör historien om pojkbödeln suspekt. Där nämns ju nämligen "hösten" och "oktober". Båtsmannen Kara och soldaten Orrhöna hade dömds till döden av rådhusrätten, men hovrätten i Åbo ville sänka båtsmannens straff till 40 mark i böter. Karl XII fann att soldaten skulle halshuggas, uppenbarligen för tvegifte, medan Kara fick 5 gatlopp, se Wedberg s. 158.  

Ännu ett fall där Brunner skapat en dödsdom av något annat, i det här fallet av gatlopp.  

Sidan 120: Bengt Starenflukt stjäl brännvin och råg och döms till döden. 

Detta är ett fall jag inte lyckats belägga, men Wedberg redovisar på sidan 132 ett likartat rättsfall i avseende på brännvinsstöld. Då blev domen 5 resp. 3 gatlopp för de skyldiga. 

Sidan 120: Kungen ställer en rad personer under Guds dom. 

Här har Brunner åter missförstått begreppets innebörd. Att lämna ett ärende under Guds dom innebar att målet lämnades på framtiden. Göran Inger tar upp begreppet i del II av sin Erkännandet i svensk processrättshistoria, s. 65, s. 78 f. etc. Ett exempel på begreppets innebörd ges i förordningen för general- och regementsrätterna från 1683, där det i paragraf 20 heter så här: "Men skulle liknelserna vara så stora, det mened vore att befara, och likväl Domaren intet kunde hava så fullkomliga skäl att döma den misstänkte till gärningen, då må väl en Domare också lämna saken under Guds dom och framtiden, till dess Gud behagar det vidare uppenbara..." 

Uppenbart är att Brunner här tror att han låter kungen avrätta 13 personer, men i själva verket är det nästan tvärtom. Personerna i fråga skulle förvisso inte ha blivit frikända, ett ärende ställt under Guds dom kunde tas upp igen om nya omständigheter uppenbarades, men avrättade blev de ju inte.  

Sidan 120: Skräddargesällen Brust sätts under Guds dom för tidelag. 

Jag kan inte återfinna fallet hos Wedberg. "Guds dom" betyder heller inte det Brunner tror, utan att ärendet ställdes på framtiden till dess att Gud lät uppenbara sanningen, se ovan.

Sidan 120: Musketerare antastade jungfru med skamliga ord. 

Låter inte som ett mål som skulle hamna på kungens bord och än mindre ett brott för vilket man skulle bli avrättad. Kan inte se någon direkt motsvarighet hos Wedberg. 

Sidan 121: Tjuvkonan Plåt-Annika 

Fallet behandlades i justitierevisionen 25/10 1699. Oftast mildrades dödsdomar över kvinnliga tjuvar, men "plåt-Annicka" var dömd för stöld för fjärde gången. Piper menade att det var lämpligt att låta hennes dödsstraff stå kvar, som avskräckande exempel, se Wedberg s. 108. 

Sidan 121: Trumslagare Beckman som hävdat Märta. 

Beckman hade dömts en gång tidigare, för dubbelt horsbrott med Märta. Den gången, 25/10 1698, hade Karl XII satt ned hans straff till 9 gatlopp. Detta hindrade dock inte Beckman från att än en gång ge sig i lag med Märta. Följaktligen hade han ännu en gång dömts till döden, dels för dubbelt hor och dels för rymning. Efter viss diskussion stannade Karl XII 9/12 1699 för att Beckman skulle få 9 gatlopp en gång till samt livstids straffarbete i Marstrand. (Wedberg s. 52-53) 

Någon "Guds dom" blev det alltså inte, som Brunner påstår. Och inte blev det avrättning heller, vilket lär vara Brunners tolkning av "Guds dom". 

Sidan 121: Enfaldiga Börta som vill fördriva djävulsfostret. 

Kan inte omedelbart finna någon motsvarighet hos Wedberg. 

Sidan 121: Drängen som hugger sin husbonde i huvudet med ett vedträ.  

Fallet återges av Wedberg på s. 97. I verkligheten hade bonden och drängen hjälpt varandra att slå en tredje karl. Denne slogs tydligen medvetslös och dog på fjärde dagen. Hovrätten i Dorpat ansåg att drängen, som nyttjat ett vedträ, var den som utdelat det dödande slaget och dömde honom till döden. Husbonden fick 10 par spö. Karl XII lät hovrättens dom stå oförändrad. Fallet behandlades 27/1 1700.  

Sidan 121: Horpiskaren Hansson får huvudet på en påle.  

Hansson hade strypt sin svärfar och var misstänkt för att ha mördat sin första hustru. Därutöver hade han planerat mord på sin svärmor och tydligen försökt bränna inne en tiggarkäring. Svea hovrätt dömde till stegel och hjul, men noterade att den paragraf man dömt efter endast upptog straffet för ett enda mord. Man begärde därför att Hansson skulle rådbråkas, halshuggas, få huvudet uppsatt på en påle och kroppen delad i fyra delar. Karl XII instämde i hovrättens tankegångar och lät domen få den form hovrätten föreslagit. Fallet avgjordes 6/6 1699 (Wedberg s. 84) 

Liksom i nästan alla övriga fall ska man alltså här ha i minnet att Karl XII inte skärpte i lägre instanser utdömda straff, däremot mildrade eller alternativt bekräftade dem. Med enstaka undantag, fall där han menade att lägre instanser överskridit sina befogenheter. 

Sidan 121: Petri Katt, Pinomärren och Lund.  

Dessa tre hade stulit 51 daler och 16 öre kopparmynt ur en bondes byxsäck. De båda förstnämnda, som tidigare dömts för tjuvnad, hade fått dödsdom i lägre instans. Lund hade dömts att ersätta målsäganden, böta tre gånger så mycket eller plikta med 3 månader på tukthus samt uppenbar kyrkoplikt.  I justitierevisionen, där ärendet behandlades 25/10 1699, sänktes straffen. De båda förstnämnda fick 9 resp. 7 gatlopp, Pinomärren tydligen också 6 år i Marstrand (eller fick båda det?) medan Lunds straff behölls oförändrat (Wedberg s. 109-110). 

Ingen av dem kunde alltså bäras in döda och läggas på en bänk. De blev ju inte avrättade, utan tvärtom sänkte kungen straffen. 

Sidan 121: Staffan, Tenno och Seppan bärs in sönderhuggna och med spår av skräcken inför Guds dom.  

Som tidigare nämnts har "Guds dom" en helt annan betydelse i dessa sammanhang. De tre männen hade slagit ihjäl en karl. Häradsrätten dömde de båda förstnämnda till döden, hovrätten gillade domen över Staffan men ålade de båda övriga edgång. Karl XII lät uppenbarligen hovrättens dom stå oförändrad, se Wedberg s. 96-97. Fallet behandlades 9/12 1699. 

Inte heller dessa tre kunde alltså bäras in. Dels därför att bara en av dem avrättades, dels därför att de dömda var hemmahörande i Finland. Man fraktade inte lik till Stockholm för att kungen skulle beskåda dem, även om årstiden möjligen skulle ha kunnat bidra till likets konservering. Dock tillkom det förstås vintertid transportproblem, en färd runt Bottniska viken var ett tidsödande företag...  

Förhoppningsvis visar ovanstående genomgång det omöjliga i Brunners stora likbesiktningsscen. Karl XII:s förmenta favoritsysselsättning, nämligen att studera lik, har förhoppningsvis på detta sätt förvisats till den plats där den hör hemma - sagornas värld. I alla fall för närvarande, detta lär inte vara det enda exemplet i boken.  

Sidan 121: Tidpunkten för ett anfall på Danmark var lämplig.  

Nåja, nu var det ändå så att ett antal makter stod som garanter för fördraget i Altona 1689, vilket reglerade hertigens ställning. Det svenska ingripandet och stödet från sjömakterna var alltså helt i linje med dessa makters roll som garanter av Altonafördraget. Alliansen med sjömakterna i januari 1700 hade ingen direkt  roll i detta. 

Sidan 121: En ny artilleriuniform godkänns.

Uppgiften har Brunner hämtat från Åbergs & Göranssons Karoliner (s. 47). Någon uppgift om detta kan jag dock inte finna i den stora Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid. - Stockholm, 1993.

Sidan 121: Kungen kallar på den danske ambassadören Juel för att få höra dennes uppfattning om ett skäligen provokativt ryttarporträtt.  

Förgäves fick han nog kalla i så fall. Juel hade hemkallats redan i januari 1699, d.v.s. ett år tidigare. Dylika förbiseenden inger inte något större förtroende för resten av påståendet. För danska diplomaters rapporter, se t.ex. Fryxells Handlingar rörande Sveriges historia, särskilt del 4.  Inspirationen har Brunner hämtat från en dansk reseskildring, återgiven i Karolinska förbundets årsbok 1923. Där berättas (s. 229) att hos förnämt folk i Sverige fanns nästan alltid "deres Konges portrait", oftast till häst.  På dessa tavlor pågick alltid en batalj i bakgrunden och den visade alltid hur de blå högg de röda i ryggen. Brunner har möjligen gått via Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 319.

Personligen finner jag konstruktionen enbart tramsig. Målet är uppenbarligen att försöka teckna ett porträtt av Karl XII, utan bara att åstadkomma en så negativ bild som möjligt - med alla till buds stående medel. Var tog "hans liv i sanning återberättat" vägen?

Sidan 121: Kungen håller ett vakande öga på Polen och deras allierade Danmark.  

Strängt taget var republiken Polen formellt föga insyltad i koalitionen, något som man från polsk sida också med iver hävdade under de kommande åren. Bättre vore nog "Sachsen". 

Sidan 122: Hertigen av Holstein vill åka på björnjakt utan sin tjocka maka Ulrika.  

Möjligen skulle man kunna tycka att hertigen, och för den del Karl XII, skulle kunna hålla reda på vem hertigen var gift med. Makan hette som bekant Hedvig Sofia, inget annat. "Ulrika" var vid tillfället 12 år gammal och ogift. Hennes tidiga graviditet är för forskningen helt okänd.  

Sidan 122: Karl XII stjäl silver ur kyrkan i Kungsör.  

Kyrkan invigdes den 9 september 1700 och blev i november samma år huvudkyrka i Torpa socken. Bland de ännu bevarade äldre silverföremålen märks en dopskål, överlämnad 1694 ; en vinkanna av delvis förgyllt silver, donerad 1694 ; en oblatask, sannolikt tillverkad från en äldre ask som skänktes av Karl XI:s livknekt Per Frestare 1687 ; en kalk och en paten tillverkade 1757 från silverföremål som i sin tur tillverkats av en kalk och en paten donerade av Johan III. Se vidare Rosell, I., Kung Karls kyrka i Kungsör. - Stockholm, 1992.  

Naturligtvis är Karl XII som silvertjuv en ren fabel. Däremot donerade han några silverföremål till kyrkan 1701.  

Sidan 122-123: Citerat brev. 

I huvudsak korrekt återgivet, dock avslutas det "broder och tienare". Nr 24 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref.  

Sidan 123: Landets biskop Jesper Swedberg anländer.

Som inte var biskop vid den här tiden, utan domprost i Uppsala, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 123: Biskop Svedberg håller straffpredikan och ska smidas i halsjärn.  

Historien om predikan finns hos Fryxell, naturligtvis minus spottandet och halsjärnet.

Svedbergs egen version är som följer: Han hade 1699, "först på året", rest till Kungsör för att inför Karl XII opponera sig mot ett förslag att prästen skulle ge tiondelen av sin tiondesäd till kronan. Resan kom till stånd trots att ärkebiskopen Swebilius var tveksam, enligt Svedberg därför att kungen stod i begrepp att rusta för att möta landets fiender, vilka "var och en gjort infall på riksens gränser". Enligt Svedberg kom han till Kungsör en lördag morgon och märkte då att det planerades att hålla maskerad dagen efter, ett förfärligt tilltag med tanke på sabbaten. Svedberg gick till hovpredikanten Johan Strömer och denne berättade att han förgäves försökt avstyra det hela. Svedberg begärde då att själv få predika och inledde med att berätta för församlingen hur sabbaten borde högtidlighållas. Detta ledde också till att maskeraden inställdes.

Svedbergs levernesbeskrivning författades 1729 och det förefaller onekligen troligt att han här gjort sig skyldig till ett minnesfel. Några fientliga infall att anspela på fanns ju först i början av 1700, ja egentligen först efter att nyheten om det sachsiska fredsbrottet hade nått Stockholm i mars 1700. Västerås stifts herdaminne II:2 nämner händelsen i artikeln om Strömer (s. 863) och förlägger den också till 1699, men det förefaller mycket osannolikt med tanke på vad Svedberg själv berättar.

Men spottandet och halsjärnet är alltså givetvis Brunner.

Sidan 125: Kungens båda syskonbarn vill ha krig. 

Detta låter naturligtvis egendomligt för ett modernt öra och är hämtat direkt från Fryxell 21 (1856), s. 84. Dock kunde "syskonbarn" användas även i vidare mening om kusiner etc., se SAOB.

 Sidan 125: Rustningarna fortsätter.

Brunner (2005), s. 125 f. Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 85 f.
"Prästerna ålade jag att värva dragoner, likaledes landsstat och övriga ämbetsverk samt Stockholms borgerskap ett regemente fotfolk. "Presterna ålades värfva ett regemente dragoner; landsstat och andra ämbetsverk likaledes; Stockholms borgerskap ett regemente fotfolk o.s.v.
Högadeln skulle till kronans tjänst uppsätta några egna kompanier. En och annan bland högadeln, t.ex. Axel Julius de la Gardie, följde det gamla bruket att till kronans tjenst uppsätta några egna kompanier.
Från Finland lät jag skicka troppar till Estland och Livland. Från Finnland skickades troppar att försvara Est- och Lifland.
10.000 man lade jag längs gränsen mot Norge." Flere svenska regementer lades utefter gränsen mot Norge..."

Sidan 126: Kungens betjäning får order att skaffa tre hundar till.  

Som framgår av kungens brev till systern Hedvig Sofia av den 3/11 1703 hade Pompe haft en contrapart som hette Favorit. Kungen lär knappast ha skaffat tre extra hundar för att likna Alexander den store.  

Sidan 127: Kungen läser andras post. 

Fanns det ens något sachsiskt sändebud vars post det gick att läsa? 

Sidan 127: Kungen låter hänga skräddaren Röling.  

Se Wedberg s. 86. Röling var dock inte skräddare, utan soldat. Hans fall var helt annorlunda. Skräddaren hade dömts till döden av lägre instans och Karl XII var i förstone benägen att låta straffet stå fast, men efter att ha blivit informerad om att Karl XI i dylika fall hade dömt till mansbot ändrade sig kungen. Skräddaren dömdes alltså till mansbot och kyrkoplikt. Fallet avgjordes 17/1 1700, alltså nästan två månader före budet om krigsutbrottet.  

Plus en dödsdom till alltså för Brunners version, jämfört med verkligheten. 

Sidan 127: En tvegift soldat döms till döden trots första hustruns förböner.  

Se Wedberg s. 59. Fallet behandlades 11/10 1699. Soldaten hade av krigsrätten dömts till döden och kungen lät domen stå oförändrad trots Falkenbergs hänvisning till att Guds lag inte innehöll något sådant straff.  

Sidan 127: Kungen låter hänga en man som stulit en ko.  

Avser sannolikt ett fall som behandlades 29/3 1700. Tjuven hade dock stulit flera kor. Stöldens karaktär gjorde honom alltså till gårdstjuv, ett brott som sågs som svårare än vanlig stöld. Kungen undrade varför det var så och fick veta att det berodde på att boskapen måste gå ute och inte kunde låsas in som annan egendom. Beslutet blev alltså i enlighet med lagen dödsdom, se Wedberg s. 118. 

Sidan 127: Karl XII låter hänga en dräng som sammanlevt med bondhustrun Eddo.  

Ärendet kom från Dorpats hovrätt, se Wedberg s. 64. De båda hade levt tillsammans utan vigsel en tid och avlat barn tillsammans. Av lantrichtern dömdes drängen till 15 par spö och landsförvisning, Eddo till 20 par spö två gånger. Hovrätten gillade domen över Eddo, men lade till kyrkoplikt. I avseende på drängen dömde man dock livsstraff, enligt landslagens Tjuvabalk. När ärendet kom till justitierevisionen 21/3 1700 förklarade Karl XII att han ansåg denna lag föråldrad och ej längre giltig. Kungen förkastade alltså hovrättens dom och lät den ursprungliga gälla.  

Plus en dödsdom, jämfört med verkligheten. 

Sidan 127: Elisabeth Krook döms till döden.  

Ärendet var invecklat och hade första gången behandlats 6/8 1698. 22/3 1700 kom det upp på nytt, då var Krook av hovrätten dömd till döden för två enkla och ett dubbelt horsbrott samt för fosterfördrivning. Någon blodklump examinerades självfallet inte i verkligheten. Utan att gå in på diskussionen, som redovisas av Wedberg på s. 101-103, kan sägas att Karl XII lindrade hovrättens straff. Krook fick 1 månads fängelse på vatten och bröd samt livstids arbete i tukthuset. Krook hade för övrigt varit gift med assessorn Lars Wadensten, 1702 adlad Wadenstierna. Ska man tro Riddarhusets stamtavlor dog Elisabeth Krook inte förrän 1750.  

Plus en dödsdom, jämfört med verkligheten. Inte undra på att Brunner fått fram Europas högsta siffra med sådana metoder... 

Sidan 127: Den kaptenskymfande Martensson halshuggs 26/3 1700.  

Nja, Martenson var en soldat som rymt och för det dömdes till döden av krigsrätten. Vid behandling i justitierevisionen 3/8 1699 sattes straffet ned till 7 gatlopp, se Wedberg s. 122. Den kaptensmädande soldaten var möjligen den som i Nyen kallat sin kapten för "pärkilä" och andra vackra ord. För det fick han 9 gatlopp 28/9 1699, se Wedberg s. 128. 

Vi får nog tilldela Brunner ytterligare ett plus här, det tycks väl som fallet inte har någon förankring i verkligheten. 

Sidan 127: Två officerare drabbas av exekution för gyckleri och apspel.  

Här döljer sig de båda sjöofficerarna Petter Brant och Jacob Dalkarl. De hade slagits, sovit på sin vakt, utsläckt elden och därmed satt örlogsflottan i fara. Amiralitetsrätten hade råkat i bryderi över det hela och visste inte riktigt vilka paragrafer som var tillämpliga. Det hela ledde till en intensiv debatt i justitierevisionen där målet behandlades 26/3 1700. Till sist stannade man för att det skäliga var att båda miste livet. Vid sessionens slut inträdde dock amiralgeneralen Wachtmeister som igångsatte en tyst konferens med Karl XII. Wachtmeisters ingripande räddade livet på de båda och straffet sänktes till livstids fängelse på Jönköpings slott, dock med möjlighet för ett sänkt straff längre fram, se Wedberg s. 126-127. 

Här har Brunner alltså fått in en dubbel, två extra dödsstraff gentemot verkligheten.  

Sidan 127: Volontären Giers får livstid på Marstrand och 9 gatlopp för olämplig sångtext.  

Nja, här har det då rörts till igen, se Wedberg s. 152. I verkligheten gällde ärendet timmermannen Örling. Denne hade deltagit i en sammankomst där nämnde Giers hade stått för den musikaliska underhållningen. När Giers kom till elfte versen råkade Örling bränna sig i ena fingret av sin tobakspipa varvid han svor till och yttrade: "jag ger fanen i både kong och kong". Örling, som dömts till döden av lägre instans, anförde som förmildrande omständigheter att han var sjuklig och därför blev lätt berusad. Kungen konstaterade att fylleri inte ursäktar missgärningar (en även i våra dagar giltig uppfattning), men att Örling säkert inte haft för avsikt att uttrycka sig så om Kungl. Maj:t. Örling fick 9 gatlopp, kyrkoplikt och livstid i Marstrand. Möjligen hade han sluppit än lindrigare undan om någon erinrat sig ett likartat mål avgjort 12/7 1694, där Karl XI nöjt sig med 5 gatlopp. 

Sidan 128: Fältväbeln Craffort och målaren Kåhlbos hustru döms till döden. 

Se Wedberg s. 54. Craffort (som nog lär ha tillhört ätten Crafoord) hade 21/5 1698 dömts att gifta sig med Elisabeth Silfwerbrand eftersom han lägrat henne två gånger under äktenskapslöfte och inför kyrkoherden i Björskog gjort henne handsträckning. Sedan hade han dock tagit målaren Kåhlbos hustru till husföreståndarinna och också avlat barn med henne. Både Craffort och målarens hustru hade för detta dömts till döden av häradsrätt och hovrätt. Knäckfrågan var om Craffort skulle betraktas som gift med Silfwerbrand och saken alltså räknas som dubbelt hor. Kungens mening var att det förhöll sig på det sättet. De båda lägre instansernas dödsdomar stadfästes alltså 28/3 1700.  Det handlar förmodligen om Göran Crafoord, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 128: Dödsstraff för en av fyra bönder som överfallit en uppbördsman i svår nöd.  

Tärningskastningen redovisas av Wedberg s. 176-177. Den rörde dock fyra tjuvar, i fall det ska stämma kronologiskt. Det ärendet avgjordes 29/3 1700.  

Sidan 128: Detta var Karl XII:s sista befattning med ärenden i justitierevisionen. 

Det var 5/4 1700 som han sista gången deltog i förhandlingarna, se Wedberg s. 25.  

Sidan 128: Kungen tar avsked av familjen.

Brunner (2005), s. 128 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 87
"Den 13 April. "Detta vigtiga beslut undertecknades den 13 April år 1700.
Efter aftonmåltiden tog jag avsked av änkedrottningen. Hon ville snyfta med gläfste då hon knäböjde, ville kyssa men nafsade omkring på min handrygg liksom kuvade hon ett begär att bita mig. samma qväll tog konungen afsked af sin farmor
Till mina systrar sade jag efter ömma omfamningar att jag ville resa på några dagar till Kungsör, men de trodde mig ej och var sorgbundna." och sina systrar för att, som han sade, på några dagar resa till Kungsör. Furstinnorna anade dock en längre skiljsmessa och voro mycket sorgbundna."

Sidan 128: Kungens äcklas av sin höggravida syster. 

Jag skulle bli ytterst förvånad om Brunner kan presentera något belägg för denna kungliga äckelkänsla. 

Sidan 129: I en ofantlig kaross skulle Pipers fältkansli medfraktas.  

Nja, skulle man inte kunna tänka sig att de använde mer än en vagn? Medföljde kungen gjorde nämligen såväl Piper som Polus, de båda statsråden. Vidare deltog statssekreteraren Åkerhielm, sekreteraren von Schantz, referendariesekreteraren Ehrenstrahl, kanslisten Hirschenstierna, registratorn Feif, kanslisterna Düben, Hyltéen och Bunge samt registratorn Cederhielm och två kanslidrängar. Samt, får man förmoda, en del utrustning, dokument o.dyl. Se vidare Kungl. Maj:ts kanslis historia : del 1. - Uppsala, 1935. Möjligen avser Brunner här den allra första tiden, då Piper tydligen var den ende som medföljde kungen under april och maj, dock med den modifieringen att han först sent i april ankom till Karlskrona. 

Sidan 129: Kungen dricker vatten och äter jordfrukter. 

Kan vara värt att komma ihåg inför det lyxliv som vidtar i fält. 

Sidan 129: De nyanskaffade hundarna.  

Jag betvivlar att hundarna var nyanskaffade och undrar om deras utseende verkligen är känt. Pompe är enligt traditionen avbildad på en tavla över slaget vid Narva, se Quennerstedt, A., Ur Carl XII:s lefnad. I. - Stockholm, 1916. - S. 39. Qunnerstedt gissar att Snushane var brun, Brunner säger att Snushane var vit...

Sidan 129: Karl XII läser Bibeln.

Jag vet inte riktigt vad detta skulle vara för Bibelpassage. Jesaja 43:2 har vissa likheter med delar av citatet, men inte mer.

 

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10